Herre gu, nu får det vara nog! Jag hoppas ni inte tror att detta är en "tycka synd om mig" blogg, för det är inget jag är ute efter! Vill bara hålla de som är intresserade uppdaterad över vad som händer. Ni andra kan sluta läsa nu. Inte för att någon har klagat, men jag är själv så otroligt less på att skriva dessa tråkiga inlägg!

 

Måndag och tisdag började jag känna mig bättre, men reda på onsdag började jag må dåligt igen. Åkte till vårdcentralen, som jag blivit tillsagd av läkaren att göra om jag blev sämre. Nu hade det spridit sig till andra bröstet och det gjorde fruktansvärt ont!

 

 

På vårdcentralen mättes crp:n till 7 som i tisdags låg på 16. Med andra ord tyckte läkaren det inte fanns något att oroa sig för trotts att det spridit sig. Hon tyckte jag kunde dubbla dosen pencillin,   då jag började ställa motfrågor om varför det spridit sig. Jag kände mig fortfarande inte nöjd med hennes "det ser bra ut"-svar, då provsvaren visade på förbättring men att det spridit sig ändå. Så min fråga var, kan det vara något annat? Fick då en akut remiss till infektion på sjukhuset dagen efter. Det gäller verkligen att ligga på för att få hjälp! 

 

Under natten var smärtan så våldsam att jag inte kunde lyfta upp Frank när han skulle äta. Jag fick väcka Kristian och be honom ge Frank ersättning. 

 

Väl uppe på infektion såg personalen ut som frågetecken över varför vårdcentralen skickat mig dit. En superduktig sköterska tog blodprover på mig, och en läkare skrev remiss till BB-amning.

 

Väl där blev jag inlagd direkt. Crp:n låg nu på 125. För er som undrar så ska den ligga under 5, annars finns det en infektion i kroppen. Det blev dropp igen och Frank fick följa med Kristian hem så jag fick vila ordentligt.

 

Igår skickades jag på mamografi för att se så jag inte hade varbölder i bröstet. Som tur var så hade jag inte det! Men en jäkla svullnad. Dock ville läkaren behålla mig en natt till för att se så att crp:n sjönk.

 

Jag hörde små spädbarn gråta tipp som tätt och saknaden efter Frank blev jättejobbig. Så Kristian kom upp med honom, så han fick sova med mig inatt.

 

Nu på morgonen har crp:n sjunkit till 12. Så nu håller vi tummar och tår för att den inte ska stiga igen! 

 

Så här ligger vi nu, jag och Frank och myser i sjukhussängen.